Nu är det oerhört länge sen jag skrev här, det är ju till och med ett nytt år liksom!
Mycket har hänt sen senast och här kommer en liten uppdatering:
Skolan:
Jag klarade grundutbildningen till Florist i höstas! =D Och nu pluggar jag fortfarande, fast på påbyggnadsutbildningen. Den sista juni kommer jag alltså vara färdigutbildad Florist. Gud så skönt!! Efter sex år kommer jag äntligen vara färdig med gymnasiet och ha en ordentlig utbildning!:)
Kroppen:
Hittills har jag inte fått nåt skov. Det känns skumt för jag "brukar" ju få det i jan/feb ungefär. Magen har varit jobbig så jag har lämnat prover och så för inte så länge sen. Men dom såg bra ut och nu är det bättre:) Det kan ha berott på att jag ätit väldigt mycket penicillin senaste tiden. Jag har nämligen en tand som krånglar och är infekterad osv, + att jag bet mej i kinden så det blev infekterat och så hade jag en ordentlig influensa för några veckor sen som däckade mig totalt. Så det är mycket runt omkring som krånglar, men jag kämpar på! Idag mår jag bättre med magen, men tanden ger sig inte utan ska rotfyllas på onsdag. Och jag hoppas verkligen att det går bra och att det ger sig sen.
Kärleken:
Är det nåt jag fått lära mig den hårda vägen så är det att kärleken är inte att leka med. Jag brukar inte skriva om mitt privatliv här men jag gör ett undantag nu. Och jag ska försöka göra en lång historia kort. Jag träffade ju en ny kille förra året, och vi höll ihop och hade det ganska bra. Jag skriver ganska för att jag hela tiden haft en konstig känsla av att nåt inte riktigt varit som det ska, men jag har inte vetat vad utan skjutit undan det. Men annars var det som sagt bra, vi gjorde mycket roliga saker tillsammans och planerade en framtid. Vi skålade in nyåret tillsammans och allt var frid och fröjd (trodde jag). Sen rätt upp och ner så fick han ett sorts anfall, alltså han blev väldigt, väldigt arg. Han talade om för mig hur dålig jag var och han var så frustrerad och arg och hatisk. Jag hade aldrig känt mig så hatad och nedvärderad som människa i hela mitt liv. Jag förstod ju samtidigt att han absolut inte kunde må bra heller. Jag slog av telefonen och gick under jorden i en dag, sen sågs vi igen och bestämde oss för att fortsätta vara tillsammans. Men efter det där mådde jag väldigt dåligt. Jag var i chock och kunde inte lita på honom och ja, jag kanske till och med blev lite rädd för honom.. En vecka senare fick han ett till anfall, och sen ännu ett till. Och där gick gränsen. Ingen har rätten att säga till mig att skärpa mig när jag är sjuk, klaga på allt jag gör och beskylla mig för att jag är sjuk. Som om det vore mitt eget fel. Allt blev så himla sjukt knäppt så det är inte sant. Ingen har nånsin i hela mitt liv varit ens en tiondel så arg på mig som han var.. Det värsta var att i dom här typ "anfallen" så blev han en helt annan person. Det gick verkligen från att han ena dagen sa att han älskade mig och var jättesnäll, till att han nästa dag fullkomligt exploderade och höjde rösten rejält och skällde på mig och var elak. Det är läskigt hur man kan ta fel på en människa.. :( Vi har inte setts eller hörts överhuvudtaget på en månad nu och det sista jag såg av honom var när han stormade ut från min lägenhet efter att ha misshandlat mig psykiskt nåt så kolossalt mycket. Jag har aldrig varit så knäckt, chockad, ledsen och sårad i hela mitt liv. Min mamma slängde sig i bilen och körde ner hit samma dag som det hela eskalerade och "tog hand om mig". Tack mamma!<3 Jag har nog aldrig mått så dåligt som då.. Anledningen till att jag skriver om det här här är att för det första så har den här killen ingen som helst koppling till min blogg. Och för det andra så vill jag bara varna andra. Om det känns i magen som att nåt inte riktigt stämmer, så gör det antagligen inte det heller. Lita på din magkänsla!! Det är i alla fall nåt jag kommer göra i framtiden. Det känns som att jag har lärt mig en läxa. Personligheten är det viktigaste hos en kille. Inget annat. Det ironiska är att F som jag var tillsammans med innan är en helt underbar människa, men allt runt omkring honom var fullkomligt kaos då och vi gjorde allt man kunde göra fel. Våran situation var inte hållbar just då. Sen träffar jag den här killen som hade det stabilt med allt runtomkring, vi gjorde mycket roligt rent praktiskt. Men hans personlighet funkade egentligen inte med min. Och ja. Här sitter jag nu. Sårad och singel ;P Men jag försöker att inte deppa för det. Mer än några veckors gråtande är han inte värd.. Jag har tänkt vara singel ett tag nu, och ta hand om mig själv och sätta mig själv främst ett tag!:) Det bästa med det här är att man verkligen känt att man har en familj som älskar en och riktiga vänner som verkligen bryr sig!
Framtidsplaner:
I morgon, den 1 mars, flyttar jag in till Göteborg. Jag har velat det så länge och nu var det verkligen dags. Jag ska bo som inneboende i ett rum med egen toa i en stor lägenhet i Vasa i Göteborg tillsammans med en kvinna och hennes son. Jag tror och hoppas att det kommer gå bra! Min plan är att bo där till den sista juni då skolan slutar, minst. Sen vet jag inte vad som händer. Vart man får jobb och vart man ska bo. Men jag hoppas att jag får jobb i Göteborg och kan stanna kvar där:) Det som är kvar nu är att "göra sig av med" lägenheten i Stenungsund, den är halvt urplockad just nu. Mamma kommer ner till helgen och då ska vi köra hem ett lass med grejjer till till Lima. Sen ska det flyttstädas och lämnas in nycklar. Och sen behöver jag inte återvända till Stenungsund mer. Det känns skönt efter allt som hänt.. Den här veckan är det skola, sen ska jag åka upp till Lima och ha praktik i tre veckor. Jag ser verkligen fram emot att få åka upp och få lite distans till saker och kunna slappna av lite. Och få ha min älskade familj nära!
Ny stad! Nya möjligheter!! =D
Love K
